Recension

Den 22:a Bondfilmen i Eons filmserie är den första som är en egentlig uppföljare till en tidigare film i serien.
Quantum of Solace är en direkt fortsättning på Casino Royale och börjar bara några minuter efter att den tidigare filmen slutar. Men Casino Royale är sin uppföljare överlägsen på nästan alla punkter.

Quantum of Solace kännetecknas av ett antal påkostade och påtagligt tätt klippta actionsekvenser. Med sin korta speltid, endast 106 minuter, gör filmen därför ett något sammanpressat intryck, vilket också förstärks av att dess föregångare Casino Royale är ovanligt lång och har ett lugnare berättartempo.

Filmen rivstartar från första sekund. Det snabba berättartempot gör att filmens handling ovanligt snabbt förflyttar sig mellan olika länder och kontinenter. Om man blinkar till missar man att Bond plötsligt befinner sig i Sydamerika.
På de gamla Bondfilmernas tid fanns det ofta resesekvenser i filmerna. Dessa scener fungerade som berättar-bryggor som ledde handlingen vidare till nya orter och platser. Vi fick se hur Bond reste med olika färdmedel, ofta med flyg. Han kanske möttes vid flygplatsen av en chaufför som körde Bond in till hotellet, där han checkade in. Alla sådana scener har här bedömts vara ointressanta och strukits. Jag saknar dem.

I Quantum of Solace ser vi en plågad Bond som M finner svårkontrollerad efter händelserna i Casino Royale. 007 har förvandlats till en iskall mordmaskin, en hjälte som vi i publiken kanske inte tycker är så värst sympatisk. Bonds inre själsliv står i fokus på ett tydligt sätt.
Ett tydligt tema i filmen är tillit. Vem kan man egentligen lita på? Är de goda alltid goda och de onda alltid onda? Här finns dubbelagenter och andra karaktärer som vi i publiken inte riktigt vet var vi har någonstans.
Under filmens gång blir Bond sedan en något mera balanserad agent, men sina kvicka repliker har han inte riktigt hittat fram till ännu.

Daniel Craig gör en ny bra insats som Bond. Han gör många av sina stuntscener själv, vilket skapar tyngd och trovärdighet. Förutom Craig är det två andra skådespelare som sticker ut. Judi Dench har i denna film några av sina bästa scener som M och dynamiken mellan Craig och Dench är ännu bättre än i Casino Royale. Giancarlo Giannini är tillbaka som Mathis, och scenerna med Craig och Giannini tillhör filmens absolut bästa. Dessa två herrar har en väldigt bra personkemi och här är det riktigt bra Bondkänsla med Fleming-touch.

Andra skådespelare är inte lika framgångsrika i Quantum of Solace.
Filmens brudar är ovanligt bleka. Olga Kurylenko i den kvinnliga huvudrollen som Camille gör sitt jobb, men hon är inte i närheten av Eva Greens lysande insats i förra filmen. Hennes rollfigur är dessutom ganska fyrkantigt skriven. Och stackars Gemma Arterton har inget vettigt att göra av sin roll som agent Fields. Orsaken till att den rollen är inskriven i manuset verkar mest vara att man ska kunna klistra in en kärleksscen i filmen.
Jag tycker också att skurkarna är ganska bleka. Mathieu Amalric är en mycket bra skådespelare men han kommer inte riktigt till sin rätt i filmen. Vi får aldrig något riktigt grepp om Dominic Greene, hur han nått sin position och vad som är hans drivande mål. Hans hantlangare Elvis märks knappt av överhuvud taget. General Medrano är en figur som verkar vara skriven efter mallen "ond och korrumperad general som vill göra statskupp". Le Chiffre lämnade ett stort skurk-tomrum efter sig.
Jag hade velat se mera av Mr. White, än en gång mycket bra spelad av Jesper Christensen. Troligen har flera av hans scener hamnat på klipprumsgolvet.
Amerikanerna framställs ovanligt osympatiskt för att vara i en Bondfilm. Felix Leiter sitter mest på en stol och ser sur ut. Inte heller han har särskilt mycket att göra i filmen.

Regissören Marc Forster har tidigare inte gjort någon actionfilm. Här är det verkligen tuff och hård action. Det skjuts, det exploderar, det jagas, det är slagsmål där alla möjliga tillhyggen används... det är ganska rå action, långt från Roger Moores 007-slagsmål.
Men miljöerna då? Forster gillar växelklippning: Bond jagar en agent över hustaken i Siena samtidigt som hästkapplöpningen genom staden pågår. Bond konfronterar Greene & Co på Seebühne i Bregenz samtidigt som operaföreställningen Tosca av Puccini spelas på scenen. Men några längre skildringar av miljöerna får vi inte se, och Sydamerika skildras mest i form av interiörer.
Martin Campbell gjorde ändå ett snyggare jobb med Casino Royale. Forsters Quantum of Solace ger ett betydligt mer stressat intryck.

Den nya organisationen Quantum introduceras i denna film och kan kanske bli något intressant i framtiden, men här är den så skissartad och konturlös att man får intrycket att inte ens manusförfattarna riktigt vet hur den är tänkt att fungera.

En intressant detalj är att man här har använt ett riktigt land, Bolivia, i intrigen. Det är där statskuppen ska äga rum. I tidigare filmer har man brukat använda fiktiva länder i motsvarande manussituationer, till exempel i Licence to Kill där Bond var i det icke-existerande landet Isthmus.

Manuset är inte alls lika bra som det i Casino Royale. Faktum är att intrigen känns ganska tunn. Filmens fokus ligger väldigt tydligt på de tätklippta actionscenerna.
Dessutom påminner flera av sekvenserna om liknande scener i tidigare Bondfilmer. Båtjakten påminner om den i Live And Let Die. Flygactionscenen påminner om liknande scener i flera filmer, men mest om den i The Living Daylights. Fallskärmsscenen är lik den i Moonraker.
Det finns också ett tydligt och avsiktligt scen-citat ur Goldfinger. Där är till och med kameravinklarna desamma, en tydlig blinkning till Bondfansen.
Frågan är om Quantum of Solace i framtiden kommer att bli ihågkommen för någon klassisk scen. Jag har vissa tvivel på detta.

I flera av Brosnans Bondfilmer förekom det väldigt mycket skjutande med automatvapen mot Bond. Detta tonades sedan ned i senare filmer - ett bra beslut. Men nu verkar detta vara på väg tillbaka in i Bondfilmerna igen och det är synd.

Quantum of Solace var rekorddyr att göra. Därför är det förstås viktigt med sponsorer. Första halvan av filmen domineras produktmässigt av Sony Ericssons mobiltelefoner och den andra halvan av Ford-bilar.

David Arnold har gjort bra musik till Quantum of Solace. Den skapar bra miljökänsla och det finns även lite Barryinfluenser precis som i musiken till Casino Royale. Bondtemat används sparsamt även denna gång, men dyker upp här och var.
Däremot är titellåten Another Way to Die med Jack White och Alicia Keys genomusel. Det är den hittills sämsta titellåten i hela Bondserien och jämfört med den framstår Madonnas Die Another Day som rena mästerverket.
Daniel Kleinman har gjort förtexterna i de fem senaste Bondfilmerna och lyckades briljant med Casino Royale, men här har han blivit utbytt mot MK12. Deras förtexter är dock ganska platta och jag ville ha tillbaka Kleinman till nästa film, vilket jag också fick.

Jag tycker också att producenterna handskas slarvigt med sina Bondska varumärken. Varför har man inte någonstans i filmen lyckats lägga in Bonds klassiska presentation "Bond... James Bond"? Det borde inte ha varit alltför svårt att få med.
Och även i denna film leker man med Bondvinjetten. Publiken förväntar sig att filmen ska börja med vinjetten och när den inte gör det kommer funderingarna på varför det är så, vilket förtar en del av den påkostade biljakten som rivstartar filmen. Då sitter många i publiken och tänker på det istället. "Forgive me, my mind was elsewhere"...
Jag förstår hur producenterna har tänkt när man lagt vinjetten allra sist i filmen, men det räckte med att man hade den på en ny plats i Casino Royale. Här borde den ha inlett filmen, i stället för att helt ineffektivt avsluta den.

Sammanfattningsvis är Quantum of Solace en film som hamnar i skuggan av sin stora föregångare Casino Royale. Den har väldigt mycket tät action men en ganska tunn intrig. Bonds scener med M och Mathis är toppen, men filmen innehåller för lite humor och originalitet.
Den är sämre än sin föregångare men bättre än till exempel Die Another Day.

Craig kommer tillbaka i ytterligare tre Bondfilmer.
Vi har nu sett hur Bond blev den han blev. Nu är det dags att återinföra den James Bond som de flesta (troligen) vill se. Till nästa film tror jag att det kan vara lämpligt att starta med en mer harmonisk Bond, som inte ständigt ligger i konflikt med sina chefer, och att gärna nyintroducera Q och Moneypenny. Hur det blev med den saken kan vi se på sidan om nästa Bondfilm, Skyfall.