Recension

No Time To Die kan ha varit den mest efterlängtade Bondfilmen på mycket länge. Dess tillkomst och även dess premiär blev uppskjuten flera gånger, och när filmen till sist var klar fick den ligga på hyllan i 1½ år innan den kunde visas för publik. Då hade det gått nästan sex år sedan vi senast såg Bond, i SPECTRE.

No Time To Die, med en speltid på hela 2:43, är den längsta Bondfilmen någonsin, och har hela tiden marknadsförts som Daniel Craigs sista Bondfilm.

Länge var varje ny Bondfilm en helt isolerad enhet, frikopplad från alla tidigare filmer. Det kunde ibland förekomma någon enstaka referens till en tidigare händelse.
Craig-erans filmer har kännetecknats av att de hänger ihop, som enskilda delar i en enda berättelse.
Detta har varit något helt nytt i Bondserien.
Problemet är att producenterna inte hade planerat och förberett hela denna berättelse ordentligt från början. Detta framgår tydligt när man ser denna den femte och sista delen i Craig-sviten av filmer, där manusförfattarna troligen har fått arbeta övertid för att försöka kunna knyta ihop så många trådar som möjligt från alla filmer från Casino Royale (2006) och framåt. Här har man fått lappa och laga lite varstans, med varierande framgång.

No Time To Die är, precis som många andra Bondfilmer, visuellt imponerande. Linus Sandgren, tidigare Oscarbelönad för La Land, står för filmens fenomenala foto.
No Time To Die är en av de Bondfilmer med finast foto (tillsammans med On Her Majesty’s Secret Service, SPECTRE och You Only Live Twice).

Regissören Cary Joji Fukunaga har lyckats bra, inte minst med actionsekvenserna, men filmen har tidvis ändå problem med varierande tempo, och med delar som egentligen inte hänger samman med varandra.

No Time To Die har påtagligt stora episka ambitioner. Filmen vill få biopublikens känslor att svalla, och helst ska publiken fälla en och annan tår.
Första halvan av filmen är en Craig-Bondfilm som liknar de tidigare i hans svit. Sedan, någonstans inne i filmens andra halva, vill No Time To Die plötsligt inte längre vara en Bondfilm, utan den vill bli någonting annat, oklart vad.
No Time To Die är dock alldeles för lång, överdrivet emotionell och går nästan vilse i sin egen intrig.
Det är en film som troligen kommer att bli polariserande, eftersom många fans kommer att ogilla vissa intrigvändningar.

I den här filmen märks det att flera personer har skrivit manuset. De för Bondfans välbekanta författarna Purvis & Wade har sina delar, medan andra bitar visar upphov av Phoebe Waller-Bridge. Det har varit ovanligt med kvinnliga manusförfattare i Bondserien och i den här filmen finns tydligt nytt material i form av pigg dialog, starka kvinnliga karaktärer och ett tydligt familjetema.

Daniel Craig gör en av sina starkare insatser som James Bond i No Time To Die. Det märks att han gillar rollen och att han trivs med att få fullborda sin femfilmssvit i och med denna final.
I den här filmen får vi se den kanske mest emotionelle Bond någonsin.

No Time To Die är en direkt fortsättning på den närmast föregående filmen SPECTRE, som ju slutade med att Bond och Madeleine Swann körde iväg tillsammans, i Bonds Aston Martin.
Där kunde också Craigs Bondkarriär ha avslutats. Men nu blev det en fortsättning.

Den ca 25 minuter långa inledningsscenen är den hittills längsta i Bondserien. Den består först av en flashback från Madeleines barndom, som sedan följs av en otrolig actionsekvens i Matera, Italien. Bil- och MC-jakten i Matera är filmens bästa actionscen. Regin och fotot här är strålande.

Fem år senare har Bond slutat i underrättelsetjänsten och lever ensam på Jamaica. Han lockas dock tillbaka in i tjänst tillsammans med CIA:s Felix Leiter.
Det hela kretsar sedan kring Project Heracles, ett biologiskt vapen med dödliga nanobots som sprids vid beröring och som kan programmeras mot individuellt DNA.
Den här idén skapades givetvis innan covid-19-pandemin, men filmens virus, som sprids genom att röra vid andra människor, får säkert biopubliken att associera till coronaviruset.
Förr skulle en plan som denna ha varit en typisk skurkplan. I den här filmen visar det sig att planen ursprungligen kommer från ”den goda sidan”. En intressant samtidskommentar.

Léa Seydoux är bra som Madeleine och precis som i SPECTRE fungerar hon och Craig mycket bra tillsammans.

Lashana Lynch spelar Nomi, en MI6-agent som fått överta Bonds agentnummer 007 sedan han slutat. Denna intrigdetalj ger upphov till flera underhållande scener i filmen. Nomi är en uppenbar post-Metoo-karaktär som manusförfattarna har tussat ihop med Bond. Dialogförfattarna har helt klart haft roligt när de skrivit scenerna med Bond och Nomi.
Lynch spelar rollen utmärkt, men vi får inte veta särskilt mycket om vem Nomi egentligen är.

En av filmens stora behållningar är Ana de Armas, som spelar CIA-agenten Paloma. Tillsammans med Bond har hon en fenomenal actionsekvens på Kuba.
Tyvärr är de Armas roll alldeles för liten i den här filmen, och jag hade verkligen sett att hon hade varit med längre.

Christoph Waltz återkommer som Blofeld, nu internerad i en säkerhetsbunker. Hans framtoning i den här filmen är kusligare än i SPECTRE. Scenerna där Bond besöker honom i bunkern påminner oss om när Clarice besökte Hannibal Lecter i När lammen tystnar.

Skurken Safin, spelad av Rami Malek, är med i filmens inledande flashback men återkommer sedan inte förrän en bra bit in i filmen. Han är ett nytt exempel på den flemingska traditionen att ge skurkarna fysiska defekter. Safins ansiktsskador kommer av att han utsatts för dioxin.
Malek gör sin skurkroll bra, och med sin monotona röst gör han ett obehagligt intryck. Men karaktären är diffus. Varför han egentligen vill iscensätta sin diaboliska plan framgår aldrig tydligt. Safin kommer knappast att ihågkommas som någon klassisk Bondskurk.

Det vanliga gänget kring Bond återkommer: Ralph Fiennes som M, Naomie Harris som Moneypenny, Ben Whishaw som Q, Rory Kinnear som Tanner och Jeffrey Wright som Leiter.
I den här filmen har Bond en lite mer komplicerad relation till M, som visat sig vara involverad i Project Heracles. Relationerna till Q och Moneypenny skildras med värme. Särskilt underhållande är ett besök hemma hos Q.

Stora delar av filmens sista timme utspelar sig på Safins högkvarter på en asiatisk ö.
Här dyker också giftträdgården från boken You Only Live Twice upp.
Safins högkvarter uppvisar det kanske bästa exemplet på Mark Tildesleys scenografi i filmen. Miljöerna är lite Ken Adam-inspirerade och använder sig av ljus och skuggor på ett effektivt sätt.

I vissa stunder vill No Time To Die vara On Her Majesty’s Secret Service. Kanske vill den det lite för mycket.
Filmen lånar in emotionella avsnitt från sin föregångare, citerar den mest berömda repliken, och lånar också in John Barrys On Her Majesty’s Secret Service-musik i valda scener. Och det är klart, sämre förebilder kan man ju ha.

Hans Zimmers musik är mycket bra och är en klar förbättring jämfört med Newmans insatser i de närmast föregående filmerna. Titellåten med Billie Eilish passar mycket väl till filmen, och Zimmer väver in melodin i filmernas soundtrack, på klassiskt Bondskt sätt.
Daniel Kleinmans förtexter är lysande, med bl.a. reminiscenser från Dr. No.

No Time To Die innehåller några av de bättre actionsekvenserna under Daniel Craigs femfilmerssvit. Craig får än en gång visa sin fysiska sida.

Jag förstår fortfarande inte varför det är så svårt för filmmakarna att sköta om den klassiska Bondvinjetten, som enligt tradition ska inleda varje ny film.
Under Craig-eran har vinjetten antingen saknats, placerats på fel plats i filmen, animerats på nya och annorlunda sätt, utan någon uppenbart tydlig tanke.
Vinjettbilden är varumärkesskyddad och har använts på flera officiella filmaffischer, och som logotyp i sociala medier. Alla associerar bilden med 007. Men varför låter man sedan inte vinjetten se ut så i själva filmen? I No Time To Die har man även tagit bort blodet.
Bättre varumärkesvård efterlyses.

(Spoilervarning – dra muspekaren över rutan nedan för att läsa den)

När vi nu sett hela berättelsen i Craigs fem filmer kan vi se att en mer genomtänkt manusplanering från början hade givit ett bättre slutresultat.

Bond har försökt lämna sitt agentliv för att leva tillsammans med en kvinna han är kär i – två gånger.
Bond har lämnat sitt jobb i MI6 och ingen vet sedan var han är, under flera års tid – två gånger.
Bond har plötsligt stött på en tidigare okänd kriminell organisation – två gånger.
Bond har varit i konflikt med sina chefer i MI6 - många gånger.

No Time To Die kan erbjuda en lysande skådespelarinsats av Daniel Craig, Ana de Armas i en briljant biroll, högkvalitativt foto och raffinerade actionscener i Matera och på Kuba, fin musik och lite klassisk Bondhumor.

Men filmen är på tok för lång, överdrivet emotionell och dess enskilda delar hänger inte alltid ihop med varandra. Avslutningen är som om Bond förvandlas till Wagneropera.
Filmen utgör, på sitt sätt, ett naturligt slut på Craigs femfilmerssvit.
Detta kommer att bli en film som Bondfans diskuterar i åratal framöver.
No Time To Die kommer troligtvis att bli en av de filmer som Bondfans har mest olika åsikter om.

Craigs Bondfilmer har präglats av teman som förtroende, svek, traumatiska minnen och starka känslor.
Jag önskar mig nu en Bondfilm av mera klassisk typ, som vi sett så många gånger tidigare. Nu var det så pass länge sedan vi fick se en sådan film att det skulle kännas fräscht.
Alltför många filmer idag liknar varandra, med ångestfyllda hjältar som grubblar över sin personlighet och varifrån de kommer. Men det finns bara en 007. Om Sean Connerys Bond hade ägnat sig åt emotionellt melodrama på 60-talet hade det kanske inte blivit så många fler filmer i serien.