Recension

Moonraker är den mest utskällda Bondfilmen alla kategorier. Trots detta var den länge den mest inkomstbringande filmen i serien (kassarekordet slogs senare av Goldeneye).

Huvudinvändningarna mot Moonraker är att filmen är så att säga "för mycket". För otrolig, för imiterande, för barnslig, för långt ifrån den riktiga bilden av Bond, och så vidare.

Intrigen är direkt dum: Vem som helst begriper att Drax inte skulle ha kunnat bygga först en stor raketbas i Sydamerika och sedan en jättelik rymdbas utan att någon på jorden märkt något. Och varifrån tog han all rymd-personal? De är väl inte direkt lätta att rekrytera. (En mycket bättre idé hade varit att låta en liten grupp under ledning av Drax kapa en befintlig satellitstation.)
Sedan kan man ju inte låta bli att undra över varför man transporterar en rymdfärja fylld med bränsle ovanpå en Boeing 747.

Hela filmen faller i princip med detta konstaterande, även om specialeffekterna är imponerande. Det är alltför uppenbart att producenterna rider på Star Wars-vågen genom att vräka på med detta rymdtema.

Broccoli & Co samarbetade med NASA beträffande rymdfärjan Moonrakers utseende och konstruktion, så den delen av intrigen är säkert alldeles korrekt. Enligt Broccoli handlade det om science fact och inte science fiction. Hmmm...

Naturligtvis gör de 30 miljonerna dollar filmen verkligt maffig och visuell. De eleganta miljöerna och Ken Adams scenografiska byggen imponerar, vare sig man vill eller ej.
Dock kan inte det visuella i längden dölja den brist på idéer som präglar Moonraker. Många av actionscenerna är mer eller mindre nya versioner av liknande scener i tidigare Bondfilmer.

Karaktären Jaws från The Spy Who Loved Me skrevs in i manuset "på allmän begäran", vilket var ett stort misstag, precis som det var ett misstag att ta med sheriff Pepper en gång till i The Man With the Golden Gun.

Man har vidare haft fullt upp med att peta in så många skämt som möjligt i filmen att man glömt själva handlingen. Varför måste man låta Drax dörrkod till labbet låta som temat från filmen Close Encounters of the Third Kind? Varför måste man låta Bonds gondol plötsligt förvandlas till någon sorts gatu-svävare? Varför måste man spela västerntemat ur The Magnificent Seven när Bond rider som gaucho i Sydamerika? Och så vidare...

Efter att detta konstaterats, vill jag framhålla att den första halvtimmen av Moonraker är verkligt bra, faktiskt en av de bästa inledningarna i någon av Bondfilmerna. Jag beklagar att jag kanske tröttar läsaren med att rekapitulera halvtimmen, men den är faktiskt riktigt bra.

Inledningsscenen, där Bond utan fallskärm kastas ur ett flygplan, är helt OK om man bortser från den senare delen med Jaws hopp. Maurice Binders förtexter håller mycket hög klass och titellåten med Shirley Bassey är lysande. Sedan får Bond sitt uppdrag från M och försvarsministern, och Q ger honom en ny armbandsklocka ("This is now being issued as standard equipment") som kan skjuta dödliga pilar ("cyanid-coated, causing death in 30 seconds"). Bond är nöjd ("Let´s have them in the stores for Christmas"). Helikopterpiloten Corinne välkomnar Bond till Kalifornien, vilket får Bond att förnöjt utbrista "Hmm, I like it already". Sedan får vi se Drax slottsbyggnad, "every stone brought from France", ackompanjerad av fantastiskt bra musik av John Barry som inte finns med på soundtracket.
På slottet träffar Bond Drax, som spelar Chopins Regndroppspreludium. Där följer en genialisk dialog, som vissa mera hängivna Bondfans ibland roar sig med att citera ord för ord. Bond bjuds på eftermiddagste, men avböjer. Sedan Bond gått, tillkallar Drax sin hantlangare Chang. "Look after mr. Bond... See that some harm comes to him". Bond förevisas sedan Moonraker-området av Holly Goodhead. Han övertalas att prova centrifugen, där astronauterna tränas att motstå G-krafter. Chang ökar tempot på Bonds centrifug-kapsel, som roterar fruktansvärt snabbt. Bond är nära döden men räddas av sin armbands-pil-klocka. Halvtimmen avslutas med att Bond snokar reda på några ritningar i Drax arbetsrum och en därpå följande jaktsekvens, som är strålande och en av Bondseriens absoluta höjdpunkter. Sedan åker Bond till Venedig, och filmen flippar ur. Så kan det gå.

Roger Moore gör en säker insats som 007, och har några riktigt bra scener i filmens inledning. Allra bäst är sekvensen i centrifugen. Efter att Bond räddat sig, är han verkligt tagen. Moore gör scenen så bra att man inser hur medtagen Bond är av händelsen. Bond fäller ingen kul kommentar - han kan knappt stå upp.

Michael Lonsdale är kusligt bra som Drax. Han är så pass bra att jag utnämner honom till den bästa Bondskurken vid sidan av Joseph Wisemans Dr. No. Lonsdales Drax har en belevad, iskall framtoning, vilket passar perfekt. Han har ett flertal lysande repliker, främst den ovan nämnda "Look after mr. Bond...", men också "Mr. Bond. You appear with the tedious inevitability like an unloved season". Det är nästan så att Lonsdale är för bra för den här filmen...
Lois Chiles är mer anonym som Holly Goodhead.

Moonraker blev Bernard Lees sista insats som M. Han avled i januari 1981, vilket var en oersättlig förlust för Bondserien. Lee hade spelat M i samtliga Bondfilmer.

Att plocka med Jaws (Richard Kiel) i ännu en film var ingen bra idé. Jaws är uppenbarligen odödlig, och hans återkommande bataljer med Bond blir lite Tom & Jerry-liknande och förutsägbara. Som om inte detta vore nog, har filmmakarna bestämt sig för att ordna en fästmö till Jaws - en småväxt flicka med flätor. Är det inte gulligt? Dessutom spelar man några takter ur Tjajkovskijs Romeo & Julia då de träffas. Bondseriens absoluta lågvattenmärke! Vänta, det kommer mera! Jaws blir också snäll i slutet av filmen och hjälper Bond och Holly att fly från Drax rymdstation (Stor suck).

Bra inslag i filmen är också John Barrys mästerliga musik (av vilken endast 27 minuter kom med på filmens soundtrack!), Ken Adams scenografi och Derek Meddings specialeffekter. Lewis Gilberts regi är som vanligt snabb och tät, och ingen kan klaga över att filmen inte är underhållande.

Det hade gått att drastiskt förbättra filmen genom att göra några högst måttfulla ändringar: Karaktärerna Jaws och Dolly stryks helt. Drax kapar en befintlig rymdstation istället för att bygga en hemlig rymdbas på egen hand. Bonds lustiga gondol stryks, båtjakten sker med vanliga båtar som inte kan åka upp på St Markusplatsen. Bond skickas inte upp i rymden, utan slutstriden äger rum på jorden, på en raketbas eller dylikt som Drax också kapat.
Se där, filmen blir genast mycket bättre.

Moonraker var dyr att göra, och producenterna såg därför till att låta fler företag än vanligt sponsra en Bondfilm. Detta var inget nytt, tvärtom hade diskret varumärkessponsring förekommit i Bondserien ända sedan Goldfinger 1964. I Moonraker gick dock sponsringen överdrivet långt vid några tillfällen... filmen innehåller exempelvis Bondseriens hittills mest sponsrade sekvens: ambulansfärden i Rio. Under denna scen passerar ambulansen några jättelika reklamskyltar, och en av dem får dessutom en särskild inzoomning när en av ambulansmännen av Bond skickas "in i skylten". På DVD-utgåvan av Moonraker medger Michael G Wilson i kommentarspåret: "I think we overdid it a bit here" (syftande på sponsringen). Det finns även en del andra varumärken som påtagligt exponeras lite här och var i filmen.
Inte förrän i Goldeneye skulle vi sedan på nytt få se en så markant varumärkessponsring i Bondserien.

Med Moonraker hade filmmakarna gått så långt de kunde med det storslagna. Inget kunde bräcka Moonraker när det gällde skurkens storhetsvansinne, filmens specialeffekter, och så vidare. Det fanns bara en väg att gå - tillbaka. Det insåg också Broccoli, som fick motta våldsam kritik från seriösa Bondfans, särskilt i USA.
Till och med Broccoli måste ha insett att Moonraker inte blev någon riktigt lyckad Bondfilm. Nästa film skulle bli en dramatisk motpol till Moonraker - en återgång till Flemings originalhistorier.

Ändå har Moonraker en hel del attraktioner, och framför allt den första halvtimmen av filmen är fantastisk, vilket gör att man ändå inte kan såga filmen.
Tillsammans med The Man With The Golden Gun är Moonraker den Bondfilm som har flest tvära kast: man kastas mellan scener som antingen är lysande eller också rena tramset.

En av favoritscenerna: Bond skall lämna Drax slott för att åka till Venedig. Han tackar Drax för dennes gästfrihet. Drax har just avslutat en fasanjakt, och erbjuder Bond att skjuta en fasan ("Such good sport"). Bond skjuter... och fasanen flyger vidare. "You missed, mr. Bond", säger Drax. En död prickskytt faller ned från ett träd. "Did I?" svarar Bond. "As you said - such good sport."

Moonraker hade för övrigt problem med den svenska filmcensuren, som ville klippa i filmen. Men filmbolaget överklagade till regeringen, som upphävde klippen. Läs hela historien på denna sida.